Eddadiktningen

 

I det följande beskrivs i korthet huvuddragen i fornnordisk mytologi med Snorres Edda som utgångspunkt.
Om du håller musen stilla över bilderna får du veta vad bilden föreställer.

 

Världsträdet och skapelsen 'Arla i nutid fanns ingenting, ej sand, ej hav ej svala vågor jord fanns icke ingen himmel, där fanns omättligt gap - gräs fanns inte'   (Ur Völuspá;)

 

Mitt i denna tomma värld växte ett stort träd, en mäktig ask, kallad Yggdrasil. Efter skapelsen blev trädet så väldigt, att dess grenar sträckte sig över både himmel och jord. Tre rötter gav fäste åt den stora stammen. En rot trängde in i asarnas och en i köldjättarnas (rimtursarnas) rike. Den tredje roten trängde ner i de dödas värld.

Nidhögg, en hemsk drake, bodde i en källa i underjorden, där en av Yggdrasils rötter fanns. Han gnagde på roten för att förstöra trädet. Nidhögg förde ett ständigt gräl med en örn i toppen av trädet. Eftersom de inte kunde nå varandra, fördes grälet via ett ombud, ekorren Ratatosk, som kilade upp och ned för stammen.

 

 

Under roten i jättarnas rike fanns Mimers källa, vars vatten skänkte vishet och kunskap. Därför ville asarna komma i besittning av det. I mytologin skildras ofta strider mellan asar och jättar - mellan det goda och det onda. Riktigt konsekvent är inte den uppdelningen, vilket vi skall se i fortsättningen. Det heliga trädet bildade en föreningslänk mellan de skilda världarna. Vi har aldrig hört talas om dess ursprung, men om skapelsen, där det utgjorde en medelpunkt, finns åtskilligt att säga.

 

Muspelhem och Nifelhem
I början fanns två skilda regioner: i söder Muspelhem, fyllt av ljus och eld; i norr Nifelhem, fyllt av is och snö. Mellan de båda regionerna fanns en stor tomhet - Ginnungagap. När hettan och kölden möttes mitt i det stora Gapet, växte det fram en levande varelse ur den smältande isen, jätten Ymer. Ur hans vänstra armhåla växte det fram en manlig och en kvinnlig varelse. Ur hans båda ben föddes köldjättarnas släkte.

Då rimfrosten smälte i gapet, uppstod kon Audhumbla; den väldige jätten fick sin mjölk ur hennes spenar. Kon slickade de salthaltiga isblocken. Det gav upphov till ännu en manlig varelse, kallad Bure. Denne fick sonen Bur, som blev far till de tre gudarna Oden, Vile och Ve. Dessa tre dräpte Ymer och alla jättar med undantag för Bergelmer och hans hustru. Från dem härstammar andra jättar.

 

 

Världen skapelse
Av Ymers kropp skapade de tre gudarna jorden. Hans blod blev till hav och sjöar; ur hans ben kom bergen till. Tänder och käkar blev till sönderbrutna klippor och stenar. Av jättens skalle skapade de himlavalvet och placerade fyra dvärgar vid dess hörn. Dvärgarna kallades Öster, Väster, Norr och Söder. Av glöd och gnistor från Muspelhem tillverkade de stjärnor och var och en fick sin bestämda plats på himlen.

En varelse vid namn Mundilfare hade två barn så strålande vackra att han kallade sonen Måne och dottern Sol. Gudarna förargades över detta högmod och satte dem högt upp på himlavalvet att köra mån- och solvagnarna. De förföljdes av en ulv och hade alltid bråttom. Gudarna skapade också Tiden och satte Natten och Dagen att köra omkring på himlavalvet med vagnar och två snabba hästar.

Jorden som Burs söner skapat var rund. Runt omkring den låg det djupa havet. Vid kusten bodde jättarna i Jotunheim (Jättebygden), där också borgen Utgård låg. Gudarna vandrade längs stranden och fann två träd. De skapade av dem två människor som Oden gav ande och liv. Vile gav dem förstånd och rörelse, Ve gav dem tal, hörsel och syn. De kallade mannen Ask och kvinnan Embla. Från dem härstammar människorna. Inne i landet byggde gudarna ett värn för att skydda människor mot jättarna. De byggde det av Ymers ögonfransar; så kom borgen Midgård till.

 

Asgård - gudarnas boning
När himmel, jord och människor skapats var det dags för gudarna att bygga sig en praktfull borg, Asgård. Med stöd av den listige Loke fick de hjälp av en jätte att bygga en mur runt borgen. Asgård innehöll många vackra salar. Mest berömd var Valhall, där alla tappra, döda kämpar samlades i Odens sal. De hämtades till Asgård av valkyrior, Odens tjänarinnor. Endast tappra män kom till Valhall. De som var fega eller dog sotdöden kom till Hel, de dödas boning. Kämparna slogs med varandra på dagarna. De som dött under kampen uppstod igen på kvällen för att delta i festligheterna, dricka mjöd och äta fläsk av galten Särimner. Han hade den underbara förmågan att uppstå levande igen varje morgon, trots att han slaktats på kvällen. Mjödet kom från geten Heidruns spenar. Hon livnärde sig av Yggdrasils blad. Intill Asgårds murar fanns Idavallen där gudarna roade sig med olika idrotter.

 

 

Oden, Tor och Balder
Enligt Snorre var Oden den främste av gudarna och kallades Allfader. Oden dyrkades främst av furstar, hövdingar och tappra kämpar. Han kunde försätta vissa kämpar i bärsärkaraseri så att de blev oemotståndliga. Oden rådde över valplatsen i strid. De som stupat i striden tillhörde honom. Han avbildas ofta som en gammal man med bredbrättad hatt och endast ett öga. Oden hade självmant offrat sitt ena öga och låtit hänga sig i Yggdrasils grenar för att vinna kunskap om fördolda ting. Han hade också druckit vatten ur Mimers källa. Oden var kunnig i trolldom och kunde förvandla sig till ett djur eller en fågel. En känd episod i Snorres Edda är när han förvandlar sig till en örn och tar tillbaka skaldemjödet från jättarna. Han hade poetisk ådra och kunde tala på vers. Oden hade många olika sidor, Han framställs ibland som svekfull och falsk.

Oden erhöll i sitt högsäte i Asgård kunskap om allt som rörde sig i världen, både i jättarnas värld och människornas på jorden. Han hade två korpar - Hugin (tanke) och Munin (minne) - som rapporterade allt av vikt till honom. Med hjälp av Loke hade han kommit i besittning av ett märkligt föl som växte upp till en åttafotad häst, Sleipner. När Oden red omkring brukade han följas av sina korpar och av två vargar. Oden fick med sin hustru Frigg sonen Balder.

Tor var främst böndernas gud, son till Oden och en jordgudinna. Tor var människornas vän och dödade många jättar med sin gyllene hammare, Mjölner. Hammaren hade dvärgarna smitt, liksom Odens berömda spjut, Gungner. Tor var regnets och åskans gud. Under den varma årstiden körde han ofta ute med sina två bockar. Blixt och dunder och god gröda förknippades med honom. Tor ägde också ett handsmitt styrkebälte. När han tog på sina järnhandskar blev hans styrka fruktansvärd. Många historier om honom har länge levat kvar. Tors hustru hette Siv. Hon hade ett berömt guldhår.

Balder var ljusets och kärlekens gud, fager att skåda, det riktigt lyste om honom, enligt Snorre. Balder var omtyckt av alla gudar och hans tal var vänligt och klokt. Balder var son till Oden. Hans hustru hette Nanna. De bodde på Bredablick där inget orent fanns. Balder råkade senare ut för Lokes intriger och dog, till stor sorg för gudarna.

 

 

Fruktbarhetsgudar och -gudinnor
Gudarna Njord, Frej (Frö) och Freja var symboler för fruktsamheten. Frej gav människorna fred och vällust. Han rådde över solsken, regn och markens gröda. På vissa platser kallades han Frö, det rör sig dock om en och samma gudom. Freja var fruktbarhetsgudinna. Hon var syster till Frej och prisades för sin skönhet. I likhet med grekernas gudinna Afrodite var hon känd för sina erotiska utsvävningar. Kvinnorna dyrkade henne i samband med havandeskap. Det var viktigt att hålla sig väl med henne för att barnen skulle bli friska och starka. Frej och Freja var barn till Njord och tillhörde inte asarnas släkte. De tillhörde de gudar som kallades vaner. Njord rådde också över årsväxten och människors välstånd. Han dyrkades av sjöfararna i kustlandskapen. Det hade tidigare förekommit strider mellan de båda gudaätterna men ett fredsförbund hade ingåtts mellan asar och vaner. De tre vanerna befann sig som ett slags gisslan i Asgård. Fruktbarhetsgudarna (vanerna) var de äldsta gudarna i Norden. Asarna tillhörde den yngre mytologin, de började dyrkas i samband med att stridsyxefolket invaderade Skandinavien under bronsåldern.

 

Andra gudomliga väsen
En viktig funktion hade de tre nornorna (ödesgudinnorna) Urd, Verdandi och Skuld, som satt under världsträdet Yggdrasil och länkade människors och gudars öden. En norna var alltid med vid ett barns födelse och kunde förutbestämma hur barnets framtid skulle bli.

Gudinnan Idun hade en viktig funktion bland gudarna i Asgård. Hon förvarade de heliga äpplena, vilka gudarna kunde äta av för att hålla sig evigt unga. Hon var maka till Brage, skaldekonstens gud. Snorre Sturlason talar också om att det fanns ljusalfer och svartalfer. Ljusalferna var småväxta människovarelser som bodde i skogen och påverkade växtligheten. Svartalferna bodde under jorden. Ibland har man använt samlingstermen ''vättar' för småfolket: alfer, älvor, tomtar, troll m m. Det var viktigt för människorna att ha ett gott förhållande till dessa varelser. Eljest kunde de ställa till förtret.

 

 

Gåtfulle Loke
Loke tillhörde egentligen jättarnas släkt men hade av någon anledning upptagits i gudarnas krets. Snorre säger att han var fager till utseendet men ond till sinnet. Han var kvick och intelligent och hjälpte gudarna ur många brydsamma situationer. Ibland framställs han som den glade upptågsmakaren för att senare urarta till en ren djävulsgestalt. Vid ett tillfälle for Tor och Loke till jättarnas hövding Utgårdaloke. Där tävlade de med jättarna i idrottsliga prestationer samt i konsten att äta och dricka mest osv. De förlorade tävlingarna emedan Utgårdaloke förvände synen på dem.

En annan berättelse handlar om hur Tors hammare Mjölner blivit stulen av jättarna. Dessa meddelade att Tor inte kunde få igen sin hammare med mindre än att jätten Trym fick gudinnan Freja till maka. Loke hittade då på att klä ut Tor och sig själv i kvinnokläder och fara till Jotunheim för att ta tillbaka hammaren. Tor fick ta på sig bruddräkt för att föreställa den blivande bruden Freja. Loke själv var brudtärna. Jätten förvånade sig över den blivande brudens stora aptit och frågade hur det kunde komma sig. Tor åt själv upp en oxe, åtta laxar och de läckerheter som var avsedda för kvinnorna. Han tömde tre tunnor mjöd till maten. Loke svarade då att det berodde på att Freja längtade så efter sin blivande make att hon inte hade ätit och druckit någonting under de senast åtta dagarna. Bröllopet avslutades på så sätt att jättarna hämtade Tors hammare eftersom den skulle användas vid vigseln. Jätten Trym sade att man skulle viga dem i Vårs namn. Vår var edens gudinna. När bruden fick hammaren i sitt knä slog "hon" ihjäl sin blivande make och hans närmaste släktingar. Tor och Loke kunde i triumf återvända till Asgård.

Loke var också trollkunnig och kunde förvandla sig till ett djur, en fågel eller en fisk. Vid ett tillfälle stal han Frejas vackra halssmycke, Brisingamen, genom att förvandla sig till en loppa. Smycket kom dock så småningom tillbaka till sin ägare.

 

Lokes barn
Loke hade tre barn med jättekvinnan Angerboda, den sorgvarslande. Dessa hette Fenrisulven, Midgårdsormen och Hel. Gudarna fruktade det värsta av dessa jättebarn. Därför lät Oden hämta dem till Asgård för att få kontroll över dem. Hel lät han sända ned i underjorden där hon härskade över dödsriket, kallat Hels boning. Fenrisulven lät han kedja. Ulven var oerhört stark och bröt sönder flera kedjor innan dvärgarna slutligen lyckades smida en kedja, stark nog att hålla honom bunden.

Guden Tyr förlorade sin ena arm när han stack den i gapet på ulven. Det var villkoret för att denne skulle gå med på att pröva kedjan. Enligt mytologin skulle Fenrisulven vara bunden ända till Ragnarök, då skall den slippa lös. Midgårdsormen lät Oden slänga i det djupa havet. Men den växte upp och blev så stor att den omslöt hela jorden. Den gav upphov tillväldiga stormar och utgjorde ett av hoten mot människorna.

 

 

Balders död
Den gode och ljuse Balder plågades av onda drömmar. Gudarna undrade vad det kunde betyda. För att försäkra sig om att inget ont skulle kunna drabba Balder förmådde Frigg, hans mor, allt och alla att svära på att inte skada Balder. Eld och vatten, träd och stenar, fåglar och ormar bland annat svor en sådan ed.

Den listige Loke gick då till Frigg i en kvinnas skepnad och frågade, om alla ting svurit att inte skada Balder. Han fick till svar, att det var så, med undantag för den lilla växten mistel. Den var alltför obetydlig för att behöva tillfrågas. Loke tog misteln, ryckte upp den och gick till tingsplatsen där gudarna roade sig med att skjuta och slå på Balder. Det visade sig att ingenting kunde skada honom.

Balder hade en blind bror, Höder. Denne stod ytterst i gudakretsen. Loke intalade honom att också skjuta på Balder för att visa att denne var odödlig. Loke hade lyckats skära en vass pil av misteln. Han hjälpte Höder att rikta in bågen mot Balder och denne föll ner död för Höders pil. Det blev stor uppståndelse och djup sorg men tingsplatsen var helig och därför fick ingen hämnas på Loke. Oden sände sonen Hermod till Hel för att erbjuda lösen för Balder. Det tog Hermod nio dagar att rida till Hel på Odens häst Sleipner. Under tiden förbereddes Balders likfärd på ett ståtligt skepp. Hans häst och seltyg lades på ett bål tillsammans med en dyrbar ring och Balder brändes på bålet. Hans hustru Nanna valde att dö tillsammans med sin make.

Av Hel fick Hermod beskedet att om alla ting valde att gråta över Balder skulle han få komma tillbaka till Asgård. Frigg fick allt att gråta över Balder men på hemvägen träffade sändebuden jättekvinnan Tökk. När de bad henne att gråta över Balder svarade hon: "Tökk skall gråta torra tårar över Balders bålfärd. Varken levande eller död täckes Odens son mig. Låt Hel behålla vad hon har." Berättelsen antyder att denna jättekvinna var Loke som anstiftat den största olyckan för asarna.

Mytologin berättar också om ett tillfälle vid Ägirs gille då Loke smädade alla gudar och gudinnor i Asgård. För att undgå hämnd smög han sig ut från gästabudet. Ägir var havets gud, hans hustru hette Ran.

Hos gudarna i Asgård var måttet rågat. Man beslöt att fånga och straffa Loke. Han förklarades fredlös, vilket innebar att vem som helst fick döda honom. Loke gömde sig i en klipphåla. När han såg gudarna komma förvandlade han sig till en lax och hoppade i älven. Gudarna gjorde ett kraftigt nät och lyckades fånga honom i en fors. När han försökte hoppa över nätet grep Tor honom i stjärten med ett fast grepp. Det är därför laxen är så smal baktill.

Loke fick ett fruktansvärt straff. Asarna stängde in honom i en håla mellan tre flata stenar och band honom med tarmar från hans egna söner. Banden förvandlades till järn. Sedan hängde Skade en giftorm över Loke. Ormen droppade etter i ansiktet på honom. Mytologin berättar att Lokes hustru Sigyn håller ett fat under dropparna. Varje gång hon skall tömma fatet får Loke etter i ansiktet. Då rycker det i honom så att hela jorden skakar, det vi kallar jordskalv.

 

Ragnarök
Loke skall hållas fången - ända till Ragnarök - världens undergång. Vid denna tidpunkt kommer han lös, liksom Fenrisulven och Midgårdsormen. Ragnarök är gudarnas och den dåvarande världens öde. Människorna för krig mot varandra och mycket våld och blodskam förekommer. Ragnarök föregås av en fruktansvärt sträng fimbulvinter då köld sveper över jorden. Solen uppslukas av den stora ulven. Då står den sista, stora striden mellan jättar och gudar. Det stora slagets höjdpunkt är Odens kamp mot Fenrisulven. Oden blir dödad i den striden. Världsträdet Yggdrasil vacklar och är svårt angripet men faller inte.

Mytologin slutar inte med Ragnarök. Jättarna, vidundren och de flest gudar förgås men den unge Vidar och andra gudasöner överlever. Balder slipper lös från dödsriket och förenar sig med de goda krafterna. Jorden kommer att stiga upp ur havet; bördig, grönskande och skön som aldrig förr. Gudarna regerar över ett nytt universum, återfött i renhet. Jorden är befriad från allt lidande. Två människor som sökt skydd under världsträdet kommer att befolka jorden med män och kvinnor.

'Upp ser hon komma för andra gången jorden ur havet, ljuvligt grönskande; forsar falla, där flyger örnen, som far och fångar fisk i fjället.'   (Ur Völuspá)